Placerad i rampljuset

Sålde hörapparatsbatterier till en oförskämt pigg 93 åring i veckan. Innan hon avslöjade sin ålder hade jag i tanken beslutat mig för att fastställa den till några och åttio. När hon gått tänkte jag ”Undra var den åldern satt sina spår någonstans, inte på utseendet, humöret eller livsviljan i alla fall.”.

Ni förstår säkert att mötet med den äldre damen fascinerade mig. Medan jag tog betalt för batterierna och skrev kvittot passade jag på att fråga henne lite om hennes liv och vad det hade fört med sig. Hon berättade så gärna om yrkesliv, fembarnsuppfostran och hur nöjd hon nu var över att vara pensionär. ”Nu tycker jag att jag har gjort mitt” sa hon och skrattade.

Ni kommer inte att tro det, men bara någon dag senare kom det in ännu en dam för att köpa batterier till sin hörapparat. Hon berättade upprört om hur arg hon var på sjukvården och läkare som inte tog hennes onda, svullna ben på allvar. När hon lugnat sig lite visade hon upp benet medan hon uppgivet suckade. En suck som sa ” Ingen vill lägga tid, energi och pengar på en skröplig 98 åring som jag.”
Min reaktion och förvånig gick inte att ta miste på när jag halvhögt upprepade hennes ålder. När jag själv hörde förvåningen i min röst och såg hennes reaktion bad jag skamset om ursäkt.

Jag har tidigare bara sett så gamla människor i tvns nyhetsprogram sittandes omgivna av ban, barnbarn och barnbarns barn. Många av jubilarerna ovetandes om varför de får tårta och att de placerats i rampljuset för att de är kommunens eller Sveriges nu äldst levande person. Klart att jag då blir förvånad, ja nästan chockad när en dam med så hög ålder på egen hand uträttar sina högst vardagliga ärenden.

Jag vill också kunna inhandla mina hörapparatsbatterier på egen hand när jag är 98 år ung. Ja, om jag får den äran att vara fysiskt och intellektuellt pigg vill jag bli 100 år. Jag vill uppleva känslan av att vara stigfinnare men också känslan att få skriva min ålder med tre siffror.

Alla säger att man ska leva sitt liv och ta vara på dagen som om det var den sista… Någonting som låter väldigt bra men som är så svårt att leva efter.

När man är 98 år och varje dag faktiskt kan vara den sista, hur går då tankarna när man vaknar på morgonen och innan man somnar på kvällen?
När jag fyller 100 år och ”Aktuellts” reporter ställer den frågan lovar jag att berätta.

Trettio procent

Blev lite besviken när jag svarat på Berg- testets sista fråga http://www.tv4.se/1.997221/quiz_hur_mycket_berg_ar_du och resultatet visade att jag bara liknar Carina Berg till ynka 30 % . Den skriftliga motiveringen löd ”Visst finns det en liten Berg därinne någonstans, om än rätt långt in och rätt olik originalet.” Eftersom jag otaliga gånger hört att procentsatser ofta är opålitliga och bör tas med en nypa salt, blev jag inte alltför nedslagen av procentsatsen men… När den sedan stod formulerad i ord längre ner på samma sida förstod jag hur illa lite Berg jag faktiskt bär inom mig.

Jag har uppenbarligen inte speciellt mycket stora stenar inom mig men jag har annat som tagit mig så här långt i livet. Jag är envis som synden när jag sätter den sidan till och det är förstås som med allt annat, på både gott och ont. Just nu behöver jag envisheten uppblandat med en orimligt stor skopa tro på mig själv. Den skopan håller jag på att leta fram inom mig, både som jag just sa, för att jag behöver den nu men också för att jag vet att den finns där någonstans. Har nog bara lagt undan den på något smart ställe där jag trodde att jag lätt skulle hitta den när jag behövde.

Jag har lagom med humor också även om den kanske är lite i det torraste laget. Har många gånger fått frågan ”Vad skrattar du åt i humor- väg egentligen?” och jag har haft väldiga problem att svara på den frågan och att kategorisera min humor. Vet inte när jag såg tv programmet ” Halv åtta hos mig” för första gången men det var då min humor fick sitt namn nämligen ”Helge Skogshumor”. Vill du veta mer om vad som kännetecknar jus den humorn är det bara att ta en titt på programmet.

Tur och tillfälligheter är också saker som för en framåt här i livet och jag tror att alla får vi våra chanser men vissa av oss är för bekväma eller kanske för fega för att våga ta dem. Den där skopan tro på mig själv som jag letar efter och hoppas hitta snart. Den skopan ska nog kunna hjälpa mig vidare i livet. Hjälpa mig våga ta den där chansen som bara ligger och väntar på rätt tillfälle att segla förbi mig med lagom hög fart för att jag ska hinna fånga upp den och skapa en förändring av den som passar in i mitt liv.

Visst blev jag liten besviken efter det där Bergtestet. Jag skulle gärna vilja vara lite mer lik Carina Berg för jag gillar hennes coola stil och utstrålning. Nu är jag inte det och då får jag satsa på att vara mig själv till hundra procent istället. Vilket är svårt många gånger men aldrig omöjligt.

Ett riktigt trevligt sällskap

Igår blev min lunch av flera anledningar sen. Tidsbristen och hungern tvingade mig placera den emellan två aktiviteter. Av den enkla anledningen intogs lunchen på en taco- restaurang. Eftersom tiden för lunch passerats sedan flera timmar var jag så gott som ensam i restaurangen. Om man bortser från ägaren själv och hans hjälpsamma barn.
Jag gillar tacos men valde den här gången inte restaurangen på grund av det utan mer dess placering. Där jag satt kunde jag iaktta människor utan att själv vara i blickfånget vilket gjorde att ensamheten kändes bekväm.

Efter en stund kom en tjej upp för trappan ballanserande sin tacotallrik. Våra blickar möttes och för en sekund såg det ut som att hon skulle välja att sätta sig vid mitt bord. När hon inte gjorde det ångrade jag att jag inte erbjudit henne att göra mig sällskap.

Varför valde hon inte mitt sällskap och varför erbjöd jag inte henne mitt?
Var det kanske av rädsla över att samtalsämnena skulle välja ett annat bord, eller oron över att tystnaden skulle tränga sig på och alltför ofta styra samtalet.

Hade vi valt varandras sällskap hade det säkert varit både intressant och givande. Nu valde båda ensamheten och när jag sen iakttog även henne såg hon ut att precis som jag trivas i den.

Alla behöver vi ensamheten emellanåt men få väljer den. Varför vet jag inte för den är faktiskt för det mesta ett riktigt trevligt sällskap.

En olycka kommer sällan ensam

Det känns som olyckskorparna flockats omkring mig en längre tid nu och hur jag än kämpar för att få bort dem vill de inte lämna mig ifred. När jag tror att de givit sig av dröjer de inte länge så är de tillbaka med förnyad styrka.
Att ge upp finns inte på min karta. Jag tänker kämpa tills jag står som segrare om det så är det sista jag gör.

Kartan jag burit med mig genom livet har långtifrån varit tydlig alla gånger men så oläslig som den är just nu har den aldrig varit tidigare. De stora vägarna är obefintliga, småvägarna och stigarna suddiga. Det går att ta sig fram med hjälp av stigarna fortfarande men det kräver mer koncentration och uppmärksamhet och just nu är jag rätt trött på gropiga småvägar och dyiga, slippriga stigar. Nu skulle jag kunna ge vad som helst för en sittplats i en vagn på ett
X 2000 tåg. Nej, föresten som det känns just nu skulle jag nöja mig med ståplats på tåg i Bergslagen.

När jag tittar ner på kartan är den våt av svett efter total mental utmattning och fläckad av frustrationens och viljans salta tårar.

Jag vill ropa ”Varför ser ingen mina tappra försök och min vilja att lyckas” men orden formas inte, inte till något skrik. Orden rinner ut som tårar.

Rätt låt vann

Idag är jag glad fast jag inte borde vara det. Visst, mitt blågula hjärta svider för Europa tog inte Marlenas låt och prickfria framträdande till sitt hjärta. Nej, dem gjorde inte det trots att låten för en gång skull var sylvass fanns det en som var vassare, så även i mitt tycke. Det fiolspelande charmtrollet lindade hela Europa kring sin stråke och jag kunde inte stå emot grupptrycket men ville inte heller för den delen. Min blågula hjärtdel svider medan den nordiska delen jublar. För en gång skull kan jag, utan att ha läst en enda tidningsrubrik eller löpsedel säga att i år vann rätt låt schlagerfinalen…

Redan nu har jag faktiskt funderingar på att befinna mig i Oslo nästa år när finalen går av stapeln, förutsatt att någon vill göra mig sällskap. Jag har varit i Norge en gång tidigare och det smakade verkligen mer…
Naturen var sagolikt vacker människorna trevliga och språket lät som fin musik. Vem vill inte unna alla sina sinnen njutning på en och samma gång? Just det, ingen… Därför tror jag inte att jag kommer att ha några som helst problem att hitta ressällskap.

På tal om att hitta saker har jag hittat till en blogg igen. Den här gången är den skriven av ett proffs. Hon som delar med sig av sin vardag jobbar nämligen som författare. Tryck på länken och du kliver direkt in i huvudet på en författare. http://johannanilssonforfattare.blogg.se
Har du inte redan plockat med dig någon av hennes böcker hem från biblioteket eller bokhandeln råder jag dig att göra det. Jag ska själv gå till bokhandeln någon gång den här veckan och inhandla hennes senaste roman. Vem vet, kanske äger du och jag en bok med samma titel bara om någon dag.

Se det hända

För mig känns förändringar alltid så skrämmande för jag vill ha kontroll. Även de förändringar som påverkar mig indirekt är jobbiga och varför det? Jo, därför att jag inte kan påverka utgången. Det som händer i mitt eget liv kan jag till viss mån styra åt ett eller annat håll. Det enda jag kan nu, är se det hända. Försöka tränga undan min egen sorg och stödja när det behövs. Skicka det där smset som bara visar att jag bryr mig eller ringa upp och bara lyssna eller prata om allt och ingenting.

Mina tårar får vänta för vem kan stödja sig emot någon eller vill anförtro sig till någon som bara gråter?

När jag tänker efter slår mig tanken ”Vem har sagt att en förändring bara behöver vara negativ?” Tittar jag framåt nu syns ingen lösning men tiden kanske bär på en. Kanske finns det en ljusning vid toppen av berget och jag ser den nog tydligare när tårarna torkat och blicken är klar. Jag vet inte hur lösningen ser ut och när den kommer men till dess vill jag finnas där och på mitt sätt visa att jag bryr mig.

Lantligt toppmodernt

Finns det någonting härligare än att bläddra i en inredningstidning och låta sig inspireras och njuta av bilder på charmiga kök i lantlig stil med romantiska detaljer. Vända blad och fascineras av det toppmoderna köket med de allra senaste bekvämligheterna med helt onödiga finesser. Finesser som man enligt tidningens skribent bara måste skaffa nu om man vill vara trendig och inne och säg den som inte vill vara det.
Enligt samma person går förstås just den aktuella inneprylen eller hela köket att införskaffa på en hemsida någonstans i cyberrymden. Väljer man det mer lantliga köket går även de inredningsdetaljerna att köpa på deras hemsida eller i en butik någonstans på den Skånska landsbygden.

Åka till Skåne och leta inredningsbutik känns långsökt och är inget alternativ där jag sitter uppkrupen i soffan. Butiken på nätet håller alltid öppet och finns bara en webbadress bort så därför bläddrar jag vidare och fortsätter drömma.

På nästa sida fastnar jag med blicken på bilden av ett sovrum med hundra procent mysfaktor och färgkombinationer, kuddar, örngott och plädar som lockar på John Blund.

På min väg genom tidningen lägger jag även läsarens fiffiga tips och lösningar på vardagliga problem på minnet för framtida bruk, eller snarare missbruk eftersom jag aldrig brukar lyckas med deras dunderkurer trots flera tappra försök.

Mittuppslaget välkomnar mig att kliva in i någon kändis privata lilla lya eller herrgårdsliknande villa. Med fotografens och journalistens hjälp får jag, om än en liten och kanske lite väl romantiserad inblick i hur en änglasamlande skådespelerska bor och lever till vardags. Efter att ha fått ta del av just det närmar jag mig slutet och recepten. Med en suck och tankarna fortfarande kvar i herrgårdsvillan tar jag med mig tidningen ut i mitt helt vanliga, finesslösa Ikea-kök och bakar en ovanligt änglalik äppelkaka som enligt receptet ska smaka himmelskt.