Ett riktigt trevligt sällskap

Igår blev min lunch av flera anledningar sen. Tidsbristen och hungern tvingade mig placera den emellan två aktiviteter. Av den enkla anledningen intogs lunchen på en taco- restaurang. Eftersom tiden för lunch passerats sedan flera timmar var jag så gott som ensam i restaurangen. Om man bortser från ägaren själv och hans hjälpsamma barn.
Jag gillar tacos men valde den här gången inte restaurangen på grund av det utan mer dess placering. Där jag satt kunde jag iaktta människor utan att själv vara i blickfånget vilket gjorde att ensamheten kändes bekväm.

Efter en stund kom en tjej upp för trappan ballanserande sin tacotallrik. Våra blickar möttes och för en sekund såg det ut som att hon skulle välja att sätta sig vid mitt bord. När hon inte gjorde det ångrade jag att jag inte erbjudit henne att göra mig sällskap.

Varför valde hon inte mitt sällskap och varför erbjöd jag inte henne mitt?
Var det kanske av rädsla över att samtalsämnena skulle välja ett annat bord, eller oron över att tystnaden skulle tränga sig på och alltför ofta styra samtalet.

Hade vi valt varandras sällskap hade det säkert varit både intressant och givande. Nu valde båda ensamheten och när jag sen iakttog även henne såg hon ut att precis som jag trivas i den.

Alla behöver vi ensamheten emellanåt men få väljer den. Varför vet jag inte för den är faktiskt för det mesta ett riktigt trevligt sällskap.