En olycka kommer sällan ensam

Det känns som olyckskorparna flockats omkring mig en längre tid nu och hur jag än kämpar för att få bort dem vill de inte lämna mig ifred. När jag tror att de givit sig av dröjer de inte länge så är de tillbaka med förnyad styrka.
Att ge upp finns inte på min karta. Jag tänker kämpa tills jag står som segrare om det så är det sista jag gör.

Kartan jag burit med mig genom livet har långtifrån varit tydlig alla gånger men så oläslig som den är just nu har den aldrig varit tidigare. De stora vägarna är obefintliga, småvägarna och stigarna suddiga. Det går att ta sig fram med hjälp av stigarna fortfarande men det kräver mer koncentration och uppmärksamhet och just nu är jag rätt trött på gropiga småvägar och dyiga, slippriga stigar. Nu skulle jag kunna ge vad som helst för en sittplats i en vagn på ett
X 2000 tåg. Nej, föresten som det känns just nu skulle jag nöja mig med ståplats på tåg i Bergslagen.

När jag tittar ner på kartan är den våt av svett efter total mental utmattning och fläckad av frustrationens och viljans salta tårar.

Jag vill ropa ”Varför ser ingen mina tappra försök och min vilja att lyckas” men orden formas inte, inte till något skrik. Orden rinner ut som tårar.