Placerad i rampljuset

Sålde hörapparatsbatterier till en oförskämt pigg 93 åring i veckan. Innan hon avslöjade sin ålder hade jag i tanken beslutat mig för att fastställa den till några och åttio. När hon gått tänkte jag ”Undra var den åldern satt sina spår någonstans, inte på utseendet, humöret eller livsviljan i alla fall.”.

Ni förstår säkert att mötet med den äldre damen fascinerade mig. Medan jag tog betalt för batterierna och skrev kvittot passade jag på att fråga henne lite om hennes liv och vad det hade fört med sig. Hon berättade så gärna om yrkesliv, fembarnsuppfostran och hur nöjd hon nu var över att vara pensionär. ”Nu tycker jag att jag har gjort mitt” sa hon och skrattade.

Ni kommer inte att tro det, men bara någon dag senare kom det in ännu en dam för att köpa batterier till sin hörapparat. Hon berättade upprört om hur arg hon var på sjukvården och läkare som inte tog hennes onda, svullna ben på allvar. När hon lugnat sig lite visade hon upp benet medan hon uppgivet suckade. En suck som sa ” Ingen vill lägga tid, energi och pengar på en skröplig 98 åring som jag.”
Min reaktion och förvånig gick inte att ta miste på när jag halvhögt upprepade hennes ålder. När jag själv hörde förvåningen i min röst och såg hennes reaktion bad jag skamset om ursäkt.

Jag har tidigare bara sett så gamla människor i tvns nyhetsprogram sittandes omgivna av ban, barnbarn och barnbarns barn. Många av jubilarerna ovetandes om varför de får tårta och att de placerats i rampljuset för att de är kommunens eller Sveriges nu äldst levande person. Klart att jag då blir förvånad, ja nästan chockad när en dam med så hög ålder på egen hand uträttar sina högst vardagliga ärenden.

Jag vill också kunna inhandla mina hörapparatsbatterier på egen hand när jag är 98 år ung. Ja, om jag får den äran att vara fysiskt och intellektuellt pigg vill jag bli 100 år. Jag vill uppleva känslan av att vara stigfinnare men också känslan att få skriva min ålder med tre siffror.

Alla säger att man ska leva sitt liv och ta vara på dagen som om det var den sista… Någonting som låter väldigt bra men som är så svårt att leva efter.

När man är 98 år och varje dag faktiskt kan vara den sista, hur går då tankarna när man vaknar på morgonen och innan man somnar på kvällen?
När jag fyller 100 år och ”Aktuellts” reporter ställer den frågan lovar jag att berätta.