Trumf på hand

Sitta där och mysa med trumf på hand, det har jag aldrig fått göra. I alla fall känns det avlägset nu när mina kort spretar och allt är i en enda röra. Det jobbiga är att jag vet vem som sitter med trumf på hand och hur jag än lirkar kan jag inte få personen ifråga att lägga korten på bordet. Jag vet att jag spelat mina kort fel och jag mår dårligt av att veta att även detta spel, vilken sekund som helst kan vara förlorat. Jag mår dåligt av att jag trots bra utgångsläge spelade mina kort fel och tog ut segern i förskott. Varför ska det vara så svårt att tänka efter före, vänta ut stormen och väta in rätt läge Att jag aldrig lär mig att väntan innan katastrofen är betydligt lättare att uthärda än ovisshetsväntan när katastrofen är ett faktum.

Bara han lägger fram korten lovar jag att visa mina, lovar jag att stå för dem och mina ständigt återkommande brister inom detta område. Bara korten ligger på bordet ska jag förklara, berätta varför jag handlade som jag gjorde och hur trumfkorten hamnade hos honom.
Varför håller han mig på sträckbänken och när är denna olidligt långa väntan slut?