Bättre sent än aldrig

Tiden har funnits, stoffet lika så. Det är bland annat Måste först… som blockerat vägen för skrivandet den här gången. Kvällarna har ramlat iväg som uppställda dominobrickor som någon eller något satt i ras. Nätterna har varit fyllda av tankar så många att de slagit sig blodiga för sin plats i mitt huvud. Tankarna har tagit sådan plats att sömnen knuffats undan.

Alla vet att sömnbrist och tidiga mornar inte är någon bra kombination och en ekvation som garanterat slutar på minus. Därför blev jag väldigt glad när pappa erbjöd sig att skjutsa mig till jobbet härom dagen. Detta innebar inte bara att jag skulle få sova längre nästa morgon utan även att jag skulle slippa kånka cykeln genom snömassorna som fallit under natten.
När jag vaknade och sömndrucken tittade ut genom fönstret hade plogbilen gjort sitt jobb. Skamsen ringde jag trots detta min privattaxi som lovade infinna sig på beställd tid.

Allt hade kanske slutat lyckligt om även jag passat tiden men… som vanligt misslyckades jag även denna gång. Medan pappa väntade på sin tidsoptimist till dotter stängde han av motorn. Om han gjorde det för miljöns eller bilens bästa är en fråga vi aldrig kommer att få svar på.

När jag väl hittat in i bilen och satt bältad vägrade bilen att starta. Efter ett antal misslyckade bilupplivningsförsök och på tok för sent för att hinna i tid till jobbet lämnade jag pappa och bilen åt sitt öde, satte mig skrattande på cykeln och trampade iväg på de tack och lov nyplogade cykelvägarna. Nej, det var inget uns av skadeglädje ned blandat i det skrattet. Hela situationen var komik. Jag lovar, hade du varit med hade du också haft svårt att hålla dig för skratt. Den morgonens händelse gav mig inte bara ett gott skratt utan även en tror den eller ej -historia serverad på silverfat att släta över min sena ankomst med. Bilen fick bärgningsbilskjuts till verkstan och pappa lärde sig att… väntar man så kostar det.