Sång,stenar och en bit skinkpaj

Igår vaknade jag, tittade på klockan och somnade om. Vaknade, tittade på klockan och somnade om. Vaknade tittade på klockan och… tvingade mig själv att kliva upp. Något hade gjort att jag var grymt trött. Tankarnas envishet var orsaken till tröttheten och att jag somnade först tidigt på morgonen. Varför dessa tankar inte kom till ro är en annan mycket lång historia…

Väl uppe väntade ett viktigt brev på att bli färdigskrivet, en frukost på att bli tillagad och en utsvulten morgonpigg misse på att få skålen fylld med mat och vattenglaset till bredden fyllt med friskt vatten. Inte nog med det, även en med flit glömd disk stod snällt på diskbänken och väntade på att bli omhändertagen. Samma disk och ett oväntat telefonsamtal gjorde mig försenad till sångövningen. När jag kom inspringande med andan i halsen såg det inte ut som att min pianist lidit av att få sitta och vänta en stund extra. Han var ju inte ensam, hade ju sällskap av sitt piano. Övningen gick bra, vilket gjorde mig skapligt lugn inför söndagen.

På hemvägen var jag nära att få ett återfall i tekoppsköparberoendet. I ett skyltfönster stod dem nämligen och frestade mig som en god fettisdagsbakelse i december men jag lyckades stå emot trots att jag gick in och såg dem på nära håll. Kanske var det de släta havsblå stenarna som låg i en korg på disken och som butiksbiträdet påstod att fungerade trots att man inte trodde på dem. Kanske var det dem som hjälpte mig att stå emot de unika japanska dyrgriparna till tekoppar, för dyra var dem även om man lägger in både disagnen och hantverket i priset.

Efter en lektion i stenens historik och betydelse för människans välbefinnande trampade jag hemåt för att inta en lunch som på grund av tidens hastighet bytt namn till middag. Frysen bjöd mig på en skinkpaj modell äldre. När orken tryter tager man vad man haver sa en gång en klok fru varg så då gjorde jag det.