Livet är ingen dans på rosor

Vare sig vi vill det eller inte finns de där. De smyger omkring som ljudlösa små möss. De finns även de som ständigt går runt och väser som nytrampade huggormar.

Vi vill alla vara omtyckta av vår omgivning. Därför svider nålsticken i ryggen och ormviskningarna susar i öronen långt in på natten när vi överraskas av dess smärta.

Men… Lika osynliga som ovännerna är, kan vännerna vara. Även dem smyger runt, skillnaden är den att de vill väl precis som sagans goda fe eller de vinglösa jordänglarna. För änglar finns faktiskt.
Mössen är svårast att identifiera speciellt när man aldrig har fått chansen att prata med den som irriterar en . Det finns en sådan på de gym där jag går och tränar. Om blickar kunde döda hade jag avlidit för länge sedan. Eftersom vi aldrig har pratat med varandra har jag ingen aning om varför min existens irriterar den här personen men uppenbarligen gör den det. Jag är i och för sig ganska ny bland skrotlftarfolket och har kanske inte snappat upp alla oskrivna lagar och tysta överenskommelser men varför inte tillrättavisa mig istället för att använda blickmördarmetoden. Kanske bemöter jag ilskan som blickarna bombarderar mig med på fel sätt. Kanske ska jag byta inställning, taktik och artilleri. Undrar om jag ska överraska och bemöta den ilskna blicken med ett leende nästa gång.

Som väl är kryllar det av feer och jordänglar. De ljudlösa som emellanåt väljer att kliva fram i ljuset överraskar med sin värme och gör det lättare att ta de motgångar som man dagligen går rond med i boxningsringen.

Livet är ingen dans på rosor. Inte heller bara svart eller bara vitt. Livet är vad man gör det till.