Jag vill kalla det disträ

Här om dagen hände det nämligen igen. Det ringde på dörren och den här gången var det inte grannen som stod utanför och lite försynt meddelade att nycklarna satt kvar i dörren, igen. Den här gången var det en kompis som jag bjudit hem på te eller snarare glömt bort att jag bjudit hem på te.

Nycklar och kompisar är tyvärr inte det enda jag glömmer. Jag vet att jag bara är lite över trettio och borde därför inte oroa mig för fem öre men jag är också en obotlig hypokondriker och demens ligger dessutom i släkten. Nej, jag känner inte efter varje morgon innan jag kliver upp om jag inte är lite krasslig men i dessa influensatider ligger oron och maler mig sakta men säkert i småsmulor. Årets influensa beskrivs nämligen som den värsta sedan ”Asiaten” och den lämnade ingen oberörd inte ens min mamma så varför skulle de här, än så länge namnlösa eländet gå förbi mig på stan utan att ta i hand.

Min hypokondri kryper oftast fram när det är fråga om allvarliga sjukdomar som blindtarmsinflammation, cancer och sjukdomar med lång inkubationstid. För ett antal år sedan drabbades en i min omedelbara närhet av körtelfeber. Förstås var jag helt säker på att jag blivit smittad så i tre månaders tid var jag livrädd så fort jag fick lite ont i halsen. Hur många hundralappar jag slösat bort på min helt friska blindtarm vill jag inte ens tänka på. Min begynnande demens vill jag också helst glömma och den är förmodligen precis som min hypokondri en aning överdriven och lättövertalad av sjukvårdsexpertis.

Nästa gång grannen ringer på dörren med mina nycklar i handen ska jag med ett leende bjuda in henne på en kopp te.