Mindre lyckade ballerinabalansövningar ackompanjerat av basdunk

Inget fall för ”Grannfejden” än så länge i alla fall men jag filar på ett kort meddelande att släppa ner i de nyinflyttade grannarnas brevinkast. Jag vet att det är fullt tillåtet att spela musik fram till klockan 22.00 i hyreshus men nu bor vi i bostadsrätt och nu har jag tröttnat. Tröttnat på att dagarna, eller snarare kvällarna igenom lyssna på detta genomträngande, enerverande bas- dunk. Till råga på eländet är det långt ifrån min typ av musik som ackompanjerar min vakna fritid. Om det hade varit Lisa Nilsson eller Ekdahl hade jag inte klagat, inte i första taget i alla fall. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Jag filar på ett meddelande men hoppas slippa slutföra mitt uppdrag.

Någonting annat jag filar på är min balans. I vintras bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Min usla balans började då ta över rodret och begränsa mitt liv. Jag valde bort långa köer och att utan sällskap vistas i större folksamlingar för jag ville inte riskera att bli omkullknuffad.
När jag var på stan och besökte affärer hörde det till vardagen att jag, var jag än befann mig sökte efter någonting att hålla mig i. En klädsnurra eller strumprea- korg fick ofta agera bromskloss vid oväntade stopp eller stöd när jag mötte någon bekant som ville prata bort en stund. Stå på egna ben fanns inte i min värd för balansen och jag var långtifrån vänner.

Med hjälp av sjukgymnast en längre tids upprepade promenader på först tunna, sedan tjockare gymnastikmadrasser och andra kanske inte ballerinabalansövningar men näst intill, går det sakta men säkert åt rätt håll. Enligt min sjukgymnast och peppa mästare sitter mycket av min balansnoja inte i just balansen utan i mitt tänk och vem vet, kanske är det så. Det går nog framåt men för mig som är otålig och vill se snabba resultat går det för sakta. Det enda resultat jag än så länge har sett av min träning är en mindre fläskläpp och ett ömmande lillfinger men det kan jag stå ut med i väntan på att balansen behagar komma mer regelbundet när jag ropar på honom och framför allt infinna sig i tid. Bättre sent än aldrig, fungerar inte när man samarbetar på den nivå vi befinner oss. För ett lyckat samarbete krävs tillit till varandra och än så länge har min balans svikit mig allt för många gånger för att jag ska kunna lita på honom fullt ut.

Jag ser som sagt inga framsteg men eftersom min sjukgymnast säger att han gör det får balansen en ny chans varje vecka och snart tar jag förhoppningsvis över rodret igen.