Inte en tupp så långt ögat når

Inte en enda tupp eller kyckling har jag plockat fram men riset står grönskande på köksbordet. Påskliljorna som lyste upp riset tidigare i veckan har katten för längesedan mumsat i sig. Hon får ju varken ägg eller påskgodis så jag lät henne tugga i sig liljorna.

När jag var liten klädde min syster och jag ut oss till rödkindade, små påskkärringar och knackade på hos grannarna. Grannar som till största delen bestod av släktingar som med ett leende på läpparna släppte ner en näve godis och i vissa fall en och annan liten slant i våra små korgar. Efter någon timme styrde vi kvastarna hemåt igen för att njuta av godiset och räkna vår timpenning.

Att måla äggen innan middagen på påskafton var också vår uppgift. Med penslar och vattenfärg skapade min syster små konstverk medan jag som helt saknar konstnärlig ådra gjorde mitt bästa. Nu för tiden klär jag mina ägg i väst innan jag kokar dem. Kostverket som växer fram på knappa sju minuter duger att njuta av medan jag skalar dem.

Ikväll är jag faktiskt hembjuden till en av de grannsläktingar som stoppade godis eller slantar i våra korgar en påsk för länge, länge sedan… Om hon bjuder på likadant godis ikväll och om det står färgpytsar på borden med tillhörande penslar eller om äggen är klädda i väst, återstår och se. God mat och trevligt sällskap vet jag i alla fall att hon alltid bjuder på.

Trevlig påskafton önskar jag er alla!